Svenskamagasinet
Web



AKTUELLA
TEMPERATURER

Costa del Sol
Click for Málaga, Spain Forecast

Stockholm
Click for Stockholm, Sweden Forecast


Malaga webcam
Málaga Webcam
Se Svensk TV

En vanlig ovanlig helg i Andalusien

Det hela började med att jag fick ett tips om en trevlig restaurang i Otívar och sedan planerade vi boende och vandring efter restaurangens geografiska läge. Restaurangen heter El Capricho och ligger ca 20 minuters bilresa norr om Almunécar. Jag googlade och fick veta att byn ligger 1,58 minuters bilresa från Marbella centrum.


Av Camilla Grahn

Vi brukar planera våra utflykter väldigt noga, kanske flera månader i förväg. Så hade vi gjort även denna gång. Det finns inte många hotell eller annan inkvartering i byn Otívar men till slut hittade vi ett hus med pool, trädgård och 6 sovrum. Standarden var kanske inte på topp men det fick duga.

Vi var ett sällskap på åtta personer som åkte i två bilar och det var inte svårt att hitta den lilla byn – vi hade ju GPS gudbevars. Och dit pilen pekade dit åkte vi. Byns gator blev smalare och smalare och till slut stod vi inför en gränd som såg ut att vara i smalaste laget. Men pilen pekade rakt ner i gränden och framför oss såg vi baken på en skåpbil försvinna ner. Kan den så kan väl vi tänkte vi och körde efter.

Ganska snart var det så trångt att vi fick fälla in backspeglarna och tro det eller ej men det blev ännu trängre. Och vart fanken tog skåpbilen vägen? Att vända var det inte tal om så vi fick sakta, sakta knö oss fram. Och se där, plötsligt öppnar sig ett torg framför oss och det kändes som man kunda andas igen.

Men var var vi?

Vi kontaktade vår uthyrare och det visade sig att vi inte var så långt från huset vi hyrt. Det visade sig att detta verkligen var den enda vägen fram till huset men nu gick det inte att komma närmare med bil. Så det var bara att lasta ur bilarna och bära packningen resten av vägen. (Hur gör byborna då de storhandlat eller bygger om badrummet?). Till vår djupa ångest så fick vi också veta att den väg vi kommit var den enda väg tillbaka.

Det märkliga i en sån här liten by är att man ser knappt något folk. Alla jalusier är neddragna och inte ett livstecken syns och inget hörs. Men jo, när man tittar närmare efter så ser man att det gluttas bakom gardin och jalusi och vi känner många ögon i nacken som följer oss då vi kånkar fram med vår packning i de trånga gränderna.

Väl framme i huset beundrar vi den magnifika utsikten och konstaterar – det är gudomligt vackert.

Vi installerade oss på våra rum, plockar fram mat och slår oss ner i den lummiga trädgården. Vi njuter av maten, sällskapet och den vackra solnedgången. Tystnaden är nästan dånande och snart är det dags att gå till sängs för att vara pigga inför morgondagens vandring.

Efter en härlig frukost börjar förberedelserna för vandringen – packa ryggsäckarna med mat och vatten, på med lämpliga kläder och vandringskängor. Men det är nu det visar sig att vi glömt alla utskrifter om vandringsrutten hemma. Inte ett papper, inte en karta, inte något som visar hur och vart vi ska gå. Och vi som alltid planerar så noga! Men det är faktiskt från Otívars Ayuntamiento vi fått rutten så det är väl bara att ge sig iväg dit och skriva ut nya papper. Lättar sagt än gjort – det är ju lördag, allt är låst och tillbommat och inte en människa på stan, så vad gör vi? Förvirringen var total.

Efter att ha irrat runt lite planlöst en stund i byn finner vi faktiskt en vandringskarta på en stor skylt vid utkanten av byn. Rådiga som vi är fotar vi kartan med våra mobiltelefoner och så bär det iväg.

Det är kanske inte helt lätt att tyda en vandringskarta via en mobil men vi är ju faktiskt 8 kloka personer som alla har en självklar tolkning om hur vi ska gå, var vi ska ta av och vart vi ska gå sen. Och på något underbart sätt är vi alla i alla fall överens om vart vi inte ska gå.

Första partiet går uppför, uppåt och uppför. Kinderna hettar och ansiktet blossar. Mera uppför och så lite uppåt igen. Vi stannar många gånger hänförda av det vackra landskapet och den enastående utsikten men det är en bra anledning till en stunds vila och paus.

Men går det upp så måste det också till slut gå nedför. Snart har vi dock ett nytt beslut att fatta – var ska vi äta vår matsäck? Det är ofta så att den plats man vill slå sig ner vid ska vara bekväm, vacker, unik och helst ha en magisk utsikt. Och naturligtvis hittade vi en sådan plats som vi alla kunde enas om – på kanten ovanför en mangoodling.

Där vi sitter och dinglar med benen funderar vi på det där med mango – visst är mango gott och titta så vackra frukterna är där de hänger på sina träd. Får man palla mango, tro? Och precis som om han hört oss dyker en man upp i sin skåpbil och tittar intensivt och ihärdigt på oss. Vi reser oss, borstar av oss och går fram till mannen. Det visar sig verkligen vara ägaren till mangoodligen och vi frågar om vi får köpa lite mango av honom och han svarar –”visst, följ med mig”.

Mannen tar oss ner till en plats där han samlat solmogna mangos i backar. Han visar hur man skär upp en mango och börjar dela runt av den söta, saftiga mangofrukten. Oj, himmelskt. Aldrig har vi smakat så god mango. Han erbjuder oss att plocka på oss så mycket vi vill och vi fyller våra ryggsäkar med mango. Då vi vill betala ryggar han undan och säger bestämt ifrån, att han inte vill ha något betalt. Och vi ser hur stolt han är över att få dela med sig av sin kunskap och sina frukter.

Nöjda med denna unika upplevelse konstaterar vi att detta hade vi nog aldrig fått vara med om ifall vi inte hade glömt kvar våra papper om den vandring vi från början hade planerat att göra.

Tillbaka i byn Otivar får vi syn på en gubbe, en åsna och på åsnans rygg står det en hund och balanserar. Vem kan låta bli att charmas av denna syn – inte minst Marie-Louise i vårat gäng, som med lysande ansikte närmar sig ekipaget. Åsnan/hundens ägare är inte sen att utnyttja situationen och stjäl raskt en kyss av söta Marie-Louise. Och vi andra skrattar gott. Väl inne i byn slår vi oss ner på en bar och beställer in öl. Sällan smakar väl en öl så gott.

Kvällen avslutas med ett besök på den ”berömda” restaurangen El Capricho. Vi äter det man rekommenderat oss och som man är tvungen att beställa några dagar i förväg – Pollo Manzana och Cordero Asado. Vi var de enda gästerna, så berömd var den restaurangen. Men det var i alla fall gott och vi hade ju varandra.

Att göra små weekend-resor till våra vackra spanska bergsbyar förhöjer verkligen det faktum att vi bor i ett mycket vackert och omväxlande land.

Kärlek vid första ögonkastet
Kärlek vid första ögonkastet
Mangolektion
Mangolektion

Trångt!
Trångt!
En skön vandring
En skön vandring

Samling vid kartan
Samling vid kartan


Gott med matsäck
Gott med matsäck

Hittar du inte det du söker kan du prova här: 

Google
 







Vittsjö



















Spanien Magasinet allt om Spanien