Svenskamagasinet
Web



AKTUELLA
TEMPERATURER

Costa del Sol
Click for Málaga, Spain Forecast

Stockholm
Click for Stockholm, Sweden Forecast


Malaga webcam
Málaga Webcam
Se Svensk TV

Den förvridna historieskrivningen - förlorarna skrev den politiskt korrekta versionen

Soft construction with boiled beans (premonition of civil war), en målning av spanske surrealisten Salvador Dalí som var för Franco men mot kriget.
Soft construction with boiled beans (premonition of civil war), en målning av spanske surrealisten Salvador Dalí som var för Franco men mot kriget.
Spansk historieskrivning har ofta präglats av myter och propaganda. Nu ger ny forskning en annan bild än den som tidigare presenterats, bland annat kring Francoregimen och åren som ledde fram till inbördeskriget


Av Inger Enkvist

Spansk historieskrivning har ännu inte nått ett normaltillstånd. När historieskrivning med vetenskapliga anspråk tog fart ordentligt under 1800-talet kom det inte till stånd någon riktigt framgångsrik spansk historiegrafisk tradition utan historia har ofta skrivits av icke-specialister, av skönlitterära författare eller politiker i exil. Bland de utländska historiker som under årens lopp intresserat sig för Spanien märks inte sällan också en politisk drivkraft bredvid den vetenskapliga.

Den politiska användningen av historia i Spanien fick ett oväntat uppsving i samband med den demokratiska konstitutionen 1978. Denna slog fast att landet skulle vara ett förbund av 17 autonoma regioner bland vilka de tre som har ett regionalspråk pekades ut som ”historiska”, nämligen Baskien, Katalonien och Galicien. Inrättandet av nya regionala instanser innebar att lokala eliter såg en möjlighet till tjänster och inflytande. Regionerna började utarbeta läroböcker i historia och geografi där den egna regionen framställs som särpräglad och som offer för centralregeringen. I Andalusien gäller diskussionen den muslimska överhögheten under medeltiden. Denna situation ledde till en intensiv debatt runt 2002 under Aznar- regeringen om undervisningen i historia i grundskola och gymnasium. Det utarbetades förslag till en opartisk version av Spaniens historia, men de olika partierna kunde typiskt nog inte enas, och förslaget lades definitivt åt sidan när socialistpartiet vann valet 2004. Historiedebatten blossade upp igen när den nya regeringen 2007 införde en lag om det ”historiska minnet” som upphöjde det egna partiets framställning av inbördeskriget och Francotiden till lag och bortsåg bland annat från ny forskning.

Kort sagt används historia intensivt som politiskt argument i den spanska dagsdebatten främst av regionalnationalister i ”regeringsställning” i sin region och av den trängda Zapateroregeringen. Det ges stora ekonomiska bidrag till sådana historiska framställningar som stödjer ideologiska intressen. Politiseringen är så intensiv att historiker som har inomvetenskaplig inriktning inte sällan undviker att studera väsentliga frågor för att inte råka illa ut, om de skulle komma till ”fel” resultat. Historikerna i fråga visar förstås en brist på hederlighet gentemot sitt ämne genom att snedvridna versioner inte rensas ut och en brist på civilkurage gent-emot sitt samhälle genom att inte våga påpeka hur historieskrivning missbrukas. Hela områden av spansk historia har på så sätt blivit tabubelagda. På den allra senaste tiden har det dock börjat komma fram annan forskning både inom och utom Spanien.

Vissa genombrott har gjorts exempelvis när det gäller det vetenskapliga studiet av den muslimska tiden efter år 711 och andra republiken 1931–1936. Genombrottet när det gäller den muslimska tiden hänger samman med nya former av samarbete. Specialister på spansk historia har samarbetat med experter på Mellanösterns och Nordafrikas historia, med arabister och islamologer, och resultatet är att man inte kunnat belägga annat än punktvis den idylliska bild av förhållandena i det muslimska Spanien som brukar förmedlas. Denna spårar man nu till judiska kretsar i Storbritannien i mitten av 1800-talet som genom att påstå att judar skulle behandlats bättre i andra kulturer ville trycka på den brittiska regeringen att lätta på restriktioner.

Bilden har också ändrats kraftigt när det gäller de fem år av republikanskt styre präglat av politiskt våld som ledde fram till inbördeskriget. Tillgång till de främsta politiska ledarnas arkiv, systematisk läsning av propagandamaterial från epoken samt dokument från sovjetiska, franska och italienska arkiv ger en bild som inte motsvarar den som de flesta européer, och då också inräknat spanjorerna själva, har fått presenterad för sig.
Hur denna strävan till opartiskhet förändrar perspektiven kan iakttas i två relativt nyutkomna översiktsböcker. Den brittisk-amerikanske historikern Henry Kamen använder en resonerande ton i ”Imagining Spain. Historical Myth and National Identity” (2008). Kamen är inriktad just på historieskrivning och försöker bedöma vilka bevis som finns för de idéer som cirkulerar. Genom att om och om igen undersöka rimligheten i olika uppfattningar och genom att bredda perspektivet till andra europeiska länder tillför han sans och måtta till diskussionen.

Är Spanien en eller flera nationer? Kamens slutsats är att landet från början varit ett land sammansatt av flera ”nationer”, vilket inte betyder att vissa grupper eller landsändar skulle förtryckt andra. Han understryker att de regionalhistoriska myter som nu förmedlas i stort sett uppfanns i slutet av 1800-talet. Vidare ställer han den ovanliga frågan om inkvisitionen var värre än religionskrigen i Frankrike och Tyskland. Dödsfallen i Spanien var en bråkdel av offren för krigen i andra länder.
Han finner också idén med Spanien som ett land i ständig dekadens överdriven. Just idén spårar han till de spanjorer som försvarade Napoleons invasion med tanken att Spanien skulle ha stagnerat. Hans övergripande slutsats är den som gett namn åt hans bok, nämligen att de som skrivit om spansk historia har använt stora doser fantasi.

Stanley G Payne, en amerikansk historiker, har ägnat ett långt forskarliv åt 30- talet och Spanien och är den för närvarande mest respekterade experten på området. Han har nu kommit med ett översiktsverk över kontroversiella punkter i spansk historia – Spain. A unique history (University of Wisconsin Press, 326 s) – ett verk som sålt stora upplagor i Spanien, där den här typen av texter just brukar lysa med sin frånvaro. Han inleder med att tala om den ”svarta legenden”, den extremt negativa bild av spansk historia som inte bara odlats i andra länder utan också av många spanjorer, en bild som under 1800-talet kompletterades med en romantisk bild av Spanien som ett annorlunda men estetiskt tilltalande land.

Beträffande äldre historia går Payne igenom idén om mångkulturell samlevnad i Spanien under det muslimska styret, men finner inga bevis för detta. Han understryker dessutom att spanjorerna senare hade stora problem med muslimska sjörövare i Medelhavet. Det är inte särskilt känt att förmodligen så många som 150000 spanjorer främst under 1500- och 1600-talen fördes som slavar till Nordafrika eller kidnappades för att få lösensumma. Sjörövarfaran försvann inte förrän i början av 1800-talet efter en brittisk insats.

Beträffande 1800-talet pekar Payne på att Spanien mellan 1833 och 1923 trots många problem hade fler år med parlamentariskt styre än exempelvis Frankrike. Med andra ord: allt var kanske inte så dåligt.
Paynes huvudområde är dock som sagt 1930-talet och en fråga han ställer är vad man ska kalla parterna i inbördeskriget. Ett traditionellt sätt i Spanien är att tala om ”republikaner” och ”nationella”. Detta är emellertid oegentligt, understryker Payne, eftersom bara några få av det tjugotal partier som utgjorde den så kallade folkfronten 1936 trodde på demokrati. Exempelvis ville anarkisterna, som var mycket starka, ha en omedelbar social revolution, och socialister och kommunister hade som ideal en folkrepublik av sovjetiskt slag. Namnet ”nationella” är inte heller lyckat, eftersom alla var ”nationella” i bemärkelsen spanjorer. Inte heller är ordet ”nationalistisk” bättre, eftersom de mest nationalistiska var de regionalnationalister som oftast ingick i folkfronten.

När ska man säga att inbördeskriget började? Började det med de många anarkistiska attentaten som intensifierades efter 1931, med det kommunistiska upproret i Asturien 1934 där runt 1500 personer dog, med mord på högt uppsatta politiker eller med militärresningen 1936?
Varför vanns kriget av de nationella och inte av republikanerna? Några veckor efter militärresningen kontrollerade republikanerna 60 procent av territoriet inklusive den tunga industrin i Baskien och den lätta i Katalonien, de disponerade över spanska statens betydande valutareserv liksom över den största delen av statens krigsmateriel som fartyg och flygplan. De båda sidorna beräknas ha fått ungefär lika mycket hjälp från utlandet.

Det svar Payne ger är att den republikanska sidan inte hade något gemensamt mål. Anarkisterna ville som nämnts ha en social revolution, och en sådan bröt ut samtidigt som inbördeskriget. Kommunisterna hävdade att först måste man vinna kriget och sedan fick man se, vilket fick anarkisterna att svara att om man inte fick en social revolution, varför skulle man då bry sig om att vinna kriget? Denna motsättning ledde till ett inbördeskrig i inbördeskriget på den republikanska sidan, ett krig som vanns av de moskvatrogna. Den numera klassiska skildringen av den här situationen finns i George Orwells ”Hyllning till Katalonien”.

Ska Francoregimen ses som fascistisk? Payne pekar på ett par drag som brukar föreligga då fascism uppträder. Ett är förekomsten av grupper av missnöjda före detta soldater, framför allt om de är arbetslösa. Så var inte fallet i Spanien som inte hade deltagit i första världskriget och vars ekonomi var förhållandevis bra. Vidare brukar det föreligga en nationalistisk anda, något som inte heller den var framträdande i Spanien. De två militära nederlagen 1898 på Kuba och 1922 i Annual i nuvarande Marocko ledde till en kritik mot det egna landet men knappast till någon nationalism. Ett tredje drag betecknat som fascistiskt är benägenheten att använda våld för att få igenom sina politiska önskemål. Våldet kom dock inte främst från det lilla och nyskapade Falangistpartiet som bara fick 0,4 procent av rösterna i valet 1936 utan från anarkister men också från socialister och kommunister, vars ideologi ibland kombinerades med regionalnationalism. Franco uppfattade fascismen som hednisk och han hade inte någon aktning vare sig för Mussolini eller Hitler, fast han tog emot deras hjälp. Den vanliga beteckningen på hans regim är numera auktoritär nationalkatolicism.

Varför har vi inte hört den här versionen tidigare? Kanske därför att, som Payne säger, de nationella vann inbördeskriget men republikanerna vann propagandakriget. I det här fallet är det inte vinnarna som skrivit historien utan förlorarna och dessa har till och med lyckats få till stånd ett oskrivet förbud mot att studera förhållandena, allt enligt den totalitära tesen att ”den som inte är med mig är mot mig”.
Varför kastar sig nu inte fler historiker över så här intressanta ämnen? Det kanske finns studier på gång som ännu inte redovisats, men det är uppenbart att forskningsuppgifter av det här slaget inte kan utföras som treåriga projekt. De förutsätter ett långsiktigt arbete och kräver djupa och breda kunskaper samt beredskap att resa till svåråtkomliga arkiv. Just exemplet spansk historia pekar samtidigt på att humanistisk forskning kan ge väsentliga bidrag till ett samhälles självförståelse.

(Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet. Artikeln har ursprungligen varit publicerad i Svenska Dagbladet)

Hittar du inte det du söker kan du prova här: 

Google
 











Vittsjö

















Spanien Magasinet allt om Spanien