Svenskamagasinet
Web



AKTUELLA
TEMPERATURER

Costa del Sol
Click for Málaga, Spain Forecast

Stockholm
Click for Stockholm, Sweden Forecast


Malaga webcam
Málaga Webcam
Se Svensk TV

Debatt: Viva corrida de toros

Minns en dag i min ungdom, jag och några kompisar är på Ljusterö i Stockholms skärgård. Vi passerar en hage där det går två halvårsgamla tjurkalvar på bete


Nyligen spanienfrälst hoppar jag käckt över stängslet och går nu emot djuren med skjortan som skynke och skydd. Jag hade då just sett min första corrida, tjurfäktning I Barcelona. Pampigt värre, men nu fick kohagen på Ljusterö duga.

Bubblande av skräck och förtjusning närmar jag mig och märker att båda kalvarna redan har små horn. Nu är det för sent att backa, vännerna ser på, jag fortsätter varpå båda kalvarna tar till flykten. Upphetsningen övergår i lättnad men även besvikelse, snuvad på “kampen”.

Jag springer efter och de springer undan, jakt i stället för kamp. Tills den ene, kanske less på leken stannar och vänder sig om. Lugnt tittar han på mig och än I dag minns jag inte hur jag tog mig ut ur hagen och plötsligt stod med polarna på grusvägen.

Hånad och hyllad, jag hade ju ändå försökt.

Den unga slaktkalvens blick tände och släckte min matadorkarriär den där sommardagen. Jag är långt ifrån ensam om att ofreda djur i hagarna. I Spanien är det mycket vanligt och en katastrof för uppfödare, en smygfäktad tjur är oftast förbrukad för sin uppgift. Min handling var ett ögonblickets verk, men lusten fans och finns tydligen där, utmaning, spänning. Ingen vet hur jag hade klarat en eventuell attack men det var något ursprungligt som drabbade mig. Månne något alldeles mänskligt. Och ändå räknar jag mig som absolut djurvän, med bl.a. mångårigt hästägarförflutet.

Varför alls skriva om tjurfäktning för svenskar.

Knappt tillträdd som Svenska Magasinets chefredaktör tar sig Anders Olow fore att “fläska på” med en artikel om tjurfäktning, med färgbilder och allt. En bejakande artikel. Vad gör karln, tänkte jag, rena hara-kiri, har han ingen självbevarelsedrift? Men Anders Olow är passionerad, aficionado, fan på engelska. Aficionados älskar tjurar, levande, starka, modiga, glänsande och ståtliga. Varje tjur har ett namn som visas upp på plakat stunden innan entré, jämte tjurens vikt. DORADO 625 kg. Okey Dorado, din sista stund på jorden är här, go for it!

Anders Olow  tycker att han har på fötterna och stenen är kastad. I rättan tid ska det visa sig ty bara månaden senare faller bomben. Katalonien (Barcelona, just min “debutarena” -68) stryper verksamheten, inga fäktningar på Monumental, åtminstone tills vidare. En omfattande näring, tradition och betydande turistkälla äventyras. Jag hänvisar gärna till nämnda artikel införd i majnumret 2010 under rubriken Tjuren Ferdinand lever. Där finns mycket av “första hjälpen” för den oinvigde eller hjärtnupne. Resten går att googla sig till.  Bäst är att besöka en arena själv och ta ställning utifrån det.

Våldet är vår arvedel

Vi söker alla efter spänning i tillvaron. Detta är självklart och tidlöst. Liksom att det där gärna får eller bör ingå våld och brutalitet. Sedan må det vara gladiatorspel, boxning, kampsporter, asiatiska och andra, kamp människa/djur, djur mot djur, tuppfäktning, kamphundar, olika djurarter mot varann, listan är oändlig. Vadhållning förhöjer ytterligare anrättningen. Häst (och hund-) kapplöpningar är mer okey men knappast fair play, sett ur moralisk eller djurskyddsaspekt. Jag tar gärna med här även ishockey som numera mer liknar gladiatorspel än idrott. Pucken tjänar som ursäkt och klubban är tillhygget likt yxan.

Det bubblar av lycka i de testosteronstinna hannarna var gång det dunsar när bepansrade bjässar I 120-kilosklassen far in I sargen. Fotbollen balanserar på lina, bensparkar är legio, våld, våld, upphetsning, blodtörst och applåder.

Vidare har vi krigen ständigt närvarande där allt lär vara tillåtet liksom I kärlek. I fredstid håller man till godo med krigsfilm, TV thrillers och action dygnets alla timmar osv. Våld är således tungvaluta och själva grundbulten i min propå här. För att inte glömma det mest flagranta exemplet med heliga förtecken där vissa folkgrupper, läs världsreligioner, åberopar (skyller på) Gud och offrar eller slaktar djur utan bedövning. Ett halssnitt och djuret lämnas att sprattla ur sig blodet, det får ta den tid det tar, en helig död, mors. Jag stannar här och återgår till ämnet, tjurfäktningens vara.

Tjurfäktarmotståndarna tycks vinna mark med just djurskyddsaspekten som tillhygge. Med ovan tecknade karta över vår framfart kontra djur ter sig detta problematiskt. Man får väl utgå ifrån att kritikerna givetvis är vegetarianer eller “värre”, annars blir debatten väl tossig. Blodtörsten, mer eller mindre förtäckt finns inom oss och är än mer besvärande då vi ju är enda arten som även dödar för nöjes skull.

I Spanien, stora delar av latinvärlden samt södra Frankrike och i Portugal är tjurfäktningen en form för dessa våra lustar.  Ett viktigt påpekande är dock på sin plats: Jag talar endast och uteslutande om och för corrida de toros, den rituella och traditionella arenakonsten. De mer så kallade folkliga lekar med djur, tjurrusningar på ferias och annat är motbjudande mobbning, barbari och beklagligt, ecce homo - se människan.

Nu mer luttrad kanske läsaren kan sätta in corridan i sitt sammanhang och bereda den rätta proportioner, allt är ju relativt. Väl utförd är tjurfäktningsakten den vida överlägsna dramatiska teaterupplevelse åtminstone jag har sett eller känner till. En tragedi förstås med dödlig utgång, précis som livet självt. Jag lider mest med pikadorhästarna, som om än numera madrasserade får ta emot ena stötar. Och de lever ju dan därpå, snacka om mörbultad…

Corridan kan vara en stunds ytlig förströende eller för den delen en smula livsfilosofi för den hågade. Den friska tjuren lockas in på arenan, det nyfödda barnet kommer ut ur modern. Ingen har bett om att födas eller lockas in på arenan men väl skett är det fait a compli, upp till individen att göra något av stunden. Någon återvändo finns inte, för babyn och för tjuren lika. Efter en trygg och skön tillvaro i livmodern eller på gröna vidder gör man sin ofrivilliga entré.

Efter flera år i frihet och dominans fångas tjuren in, framavlad som han är just för detta  ändamål, att visa mod i arenan. Även korna modprövas innan avel, så det är inte så lite dramatiskt ögonblick då tjuren för första gången tappar kontrollen. Som den värdefulla stjärnan han är transporteras han kungligt till arenan och tilldelas eget bås, ensam således.  Han är ur balans och adrenalinet stiger. Inte blir han lugnare av att att någon stunden innan entré sticker en logo-rosett med hulk i nacken.  Rasande rusar han mot ljuset och in på arenan varvid det hela är i gång.

Alla som någon gång har hamnat i slagsmål eller annat plötsligt smärtsamt vet att adrenalinet bedövar för stunden. I stridens hetta känner man inte så mycket men dan därpå är man helt utslagen. Kampen tar c:a 20 min då alla har fullt upp. Sedan är det över och det blir ingen dagen efter för stridstjuren. Med bra tjurfäktning menas att tjuren varit frisk, uthållig och modig.

Att den har antagit utmaningen och bjudit motstånd igenom de tre faser akten består av. Slutdelen, tillika tjurens (ibland även fäktarens) sista minuter I livet kallas Faena. De två, tjur och fäktaren har då hittat en balans, ofta I form av hiskeliga turer och vackra pasadas. De två tar avsked. Det är törs jag säga en sorts kärleksakt, där det pikant nog råder ombytta könsroller, med tjuren som mannen…

Många tjurar är nu utmattade eller uppgivna medan andra kämpar till slutet. Dem kallar man toros bravos, modiga tjurar. Modet, något så osvenskt och icke PK, politiskt korrekt är här en dygd, är Du redo? Avgörande är så klart att även toreron, fäktaren visar mod och handlag samt det viktigaste, kan döda snabbt. Toro bravo får applåd då han släpas ut, den fege tjuren buas ut. (Tjurarna bränns sedan som otjänlig föda, för segt och senigt kött. Svansen sparas stundom för oxsvanssoppa).

Bröd och skådespel

Jag har vigt mitt liv åt teatern, dramat. Såsom underhållare i det lättare facket söker jag dock ständigt efter balansen mellan scen och salong, mellan mig och publiken, innehåll, dynamik och tajming. Liksom tjurfäktaren bävar jag inför varje ny entré, varje tjur är olika, varje publik likaså. Där har toreron hjälp av de strikta normer, den månghundraåriga formen som ritualen består av, kräver och även leder honom fram.

Jag har spansk dans som specialitet och vore hycklare om jag påstod annat än att tjurfäktning och flamenco lever I symbios. Kroppsspråk, hållning, turer och minspel. Man kan klart se vilka dansare som har upplevt och tagit corridan till sig och övriga för vilka mycket i flamencons språk då blir obegripliga grimaser och komiska krumsprång. Karate till gitarr är en god beskrivning. Den populära sydspanska folkdansen sevillanas är en corrida i miniatyr med lycklig utgång, alla överlever. Jag “köper” vissheten om att en hel del djur offras inom forskningen, nödvändigt för framställan av mediciner i humansjukvården, det är svårt att få folk att ställa upp som försökskaniner.

Liksom jag inser att behovet av former för utlopp för aggressioner och spänning består. Jag är inte oskyldig, besöket i kalvhagen fäller mig. Men där finns även vår  eviga längtan efter skönhet. I tjurfäktningen får man både och.

Peter Kleinwichs, artist/djurvän/aficionado


Hittar du inte det du söker kan du prova här: 

Google
 

























Vittsjö



Spanien Magasinet allt om Spanien