Svenskamagasinet
Web



AKTUELLA
TEMPERATURER

Costa del Sol
Click for Málaga, Spain Forecast

Stockholm
Click for Stockholm, Sweden Forecast


Malaga webcam
Málaga Webcam
Se Svensk TV

Maria minns det Francostyrda Spanien

Det var den 18 juli 1970 och det var spansk nationell helgdag. Det var årsdagen då inbördeskriget startade i Spanien och efter kriget utlyste statschef Francisco Franco Bahamonde den till nationell helgdag


Av Ola Josefsson

Maria var i Stockholm tillsammans med sin syster. De hade inte så mycket pengar på sig men de hade hört att på spanska ambassaden skulle det serveras mat i samband med den spanska helgdagen. Utanför ambassaden var det demonstrationer. Vänsteraktivister kastade sten mot ambassaden och skrek glåpord.

I december 1969 hade Hertigen Alfonso de Borbón blivit spansk ambassadör i Stockholm. Han var då gift med Francos äldsta barnbarn María del Carmen.
”Har ni något brev vi kan lämna till Borbón”, frågade Maria den uppretade människomassan utanför ambassaden.

Maria och hennes syster lämnade demonstranterna för att gå in på ambassaden varpå de började kasta sten på Maria och hennes syster. När väl Maria och hennes syster kom in på ambassaden fanns det bara oliver på tallrikarna, allt annat var uppätit…
- Men jag blev i varje fall fotade med Alfonso de Borbón, säger Maria och skrattar åt historien.

Maria växte upp i en familj i en liten by nordost om Madrid, där alla kände alla. Det var mamma och pappa plus sex barn, tre flickor och tre pojkar. De tillhörde en så kallad ” Familias Numerosas”, en familj med många barn. Under den här tiden premierades familjer i Spanien som hade många barn. De fick bidrag till skolan, en så kallad ”matrícula en los colegios” och även till universitet och lokaltrafiken.

Marias pappa kom från en familj som inte hade det så gott ställt. Hennes mamma kom från bra förhållanden. Marias morfar ägde ett markområde som under den andra republiken exproprierades. Sedan fick familjen tillbaka området.
”Min morfar var för rik och därför blev han dödad av republikens anhängare, trots att han aldrig hade blandat sig i politik. Han blev avrättad därför att han ägde mer mark än andra”.

De som ägde mycket mark blev anmälda under den andra republiken. Sedan kom hämnden från andra sidan. Detta märktes tydligt i små byar där alla kände varandra. Alla visste på vilken sida byborna stod. Det största problemet på den republikanska sidan var att anarkister, socialister, kommunister, syndikalister inte kunde hålla ihop, de började träta inbördes.
”På min pappas sida var det ingen som dog. Min pappa gick inte ut i kriget. Han jobbade i elverket. Någon skulle passa elverket och vara stationerad där, det blev hans uppgift, dessutom var han motståndare till kriget”.

Under Marias uppväxt ville de som upplevt inbördeskriget inte prata om det. De höll tyst och pratade inte politik. Kriget låg så nära och minnet bestod endast av negativa känslor. Den ene visste var den andre stod. Invånarna var indelade i två grupperingar.
”Min pappa trodde att man på demokratisk väg kunnat klara sig utan kriget, men så blev det inte. Jag och mina syskon fick en bra uppfostran. Min pappa trodde på jämlikhet. Min mamma var inte sträng katolik, hon lät oss välja. Annars hade hon inte kunnat vara gift med pappa”, säger Maria.

Vid den här tiden var kyrkans ställning stark i det spanska samhället. Även på företagen var det obligatoriskt att gå och bikta sig en gång om året, och att regelbundet gå i kyrkan. Det var en viktig plats.
”Pressen från kyrkan märktes mer i mindre byar, det var inte alls så i Madrid. Det fanns byar där pojkar gick på ena sidan gatan och flickorna på den andra sidan”.

I början fick inte kvinnor bedriva handel, lagen ändrades senare under Francos tid och kvinnor fick bedriva affärsverksamhet. Det gällde vid arv också. Om Marias mamma ville sälja något av arvet från sin pappas sida behövde hon ha tillstånd från sin man, trots att han inte hade något med arvet att göra.
Under den här perioden i Spanien var det normalt att pojkarna i första hand skulle få undervisning. Marias pappa menade att alla skulle få undervisning. I hemmet fick flickorna arbeta och även bädda sängarna åt sina bröder. I andra familjer kunde bröderna bestämma över sina systrar, så var det dock inte hos Maria.

I många familjer uppfostrades flickorna till att i första hand gifta sig och ta hand om ett hem. Så var det inte hos Marias familj. Ni ska läsa och utbildas så att ni inte är beroende av en man, sa hennes far. Och han hade ett ordspråk: Kunskap väger inte, du kan ha så mycket du vill. Han sade också: Med två händer är du aldrig hungrig, och han poängterade att alla arbeten var lika mycket värda.

Marias far stannade i byn och jobbade på Elverket för att barnen skulle få studera i Madrid dit mamman hade tagit de sex barnen. För att de skulle kunna fortsätta utbildningen krävdes det att flytta till en större stad. Och då behövdes det pengar. Pappan odlade grönsaker och skickade det som han hade skördat till familjen i Madrid. Allt detta gjorde han för att vi skulle kunna läsa, betonar Maria.
”Min pappa hade aldrig varit i Sverige men han beundrade Sverige. När de behövde hjälp på elverket kom det ingenjörer från Sverige och Schweiz. Han ville att vi skulle ut och resa i världen. Det var inte vanligt på den här tiden att unga flickor i Spanien reste utomlands”.

Hon kom till Sverige första gången 1970. Det är då händelsen inträffar som vi refererar till i början. Det var i Sverige hon träffade sin man som kom från Bulgarien. Maria bodde i Sverige under elva år och besökte även kommunistdiktaturen i Bulgarien, från en diktatur i Spanien till en annan i Bulgarien.
”Då var Spanien ett paradis. En kommunistdiktatur var rena rama chocken. Då var plötsligt Francos Spanien väldigt bra. Vi hade frihet i Spanien, bara vi inte pratade politik”, säger Maria.
Under elva år var Maria bosatt i Sverige. Där fanns det möjligheter för alla. Ingen blandade sig i vad du gjorde.

Maria fortsatte studera i Madrid. Det var 1960-tal och en vänstervåg sköljde över världen vilket bidrog till en studentrevolt i Madrid. Marias skolkamrater, både tjejer och killar, kastade stenar mot poliser, det rådde mötesförbud vilket innebar att polisen kunde komma och upplösa en grupp på fem studenter om de hade samlats på en plats. Det betraktades som en så kallad ”asociación ilegal”, illegalt sällskap.
”Varje dag var det problem på skolan och upproret växte och det skulle komma att pågå fram till att Franco dog. Det var hästar med poliser varje dag på universitetet”.

Samtidigt skedde det en utveckling i Spanien under de här åren. Från 1961 till 1973 växte den spanska ekonomin. Jag minns ingen som var arbetslös, berättar Maria. Spanien var hårt hållit i början efter kriget, men öppnade upp sig sakta men säkert.
”Manuel Fraga bidrog mycket till förändringen under Francos tid”.

I våra dagar pratar man inte så mycket om Francos 36 år vid makten. Ungdomar i våra dagar tänker i första hand på att skaffa arbete. De tänker inte så mycket på inbördeskriget och perioden där efter.
Marias egna barn vet knappast någonting om Francoperioden och det är inte heller mycket information i skolorna.
De som minns Franco i våra dagar är de familjer som har Francosympatisörer bland sina anhöriga bakåt i tiden.

Hittar du inte det du söker kan du prova här: 

Google
 

























Vittsjö



Spanien Magasinet allt om Spanien