Svenskamagasinet
Web



AKTUELLA
TEMPERATURER

Costa del Sol
Click for Málaga, Spain Forecast

Stockholm
Click for Stockholm, Sweden Forecast


Malaga webcam
Málaga Webcam
Se Svensk TV

Var finns Franco i dag?

Antonio Cortéz Garcia säljer Francoprylar vid Calle Puerta del Mar i Málaga centrum
Antonio Cortéz Garcia säljer Francoprylar vid Calle Puerta del Mar i Málaga centrum
Under lång tid har Svenska Magasinet försökt kartlägga och få en bild av Francosympatisörerna i våra dagars Spanien. När svenska journalister skriver om Francosympatisörer handlar det i regel om fascism och nynazism. När de Francotrogna träffades på Plaza de Oriente i Madrid för att minnas Francos dödsdag den 20 november ifjol framställdes de som ”en underlig samling och blandning med äldre herrar och unga män i militärkängor”, vilket säkert också några var.


Av Ola Josefsson

Vår granskning visar dock att sympatierna för Franco sträcker sig över ett bredare spektrum eller folklager än så. Samtidigt finns det en rädsla hos flertalet Francosympatisörer att göra sin röst hörd och berätta om sin syn på dagens Spanien.

Den 31 oktober 2007 klubbades en ny lag igenom i kongressen som går under namnet ”Ley de Memoria Histórica”, eller det historiska minnet. Det var efter ett lagförslag från regeringspartiet PSOE och regeringschefen José Luis Rodríguez Zapatero. Lagen erkänner offren på båda sidor under spanska inbördeskriget, och offren därefter under Francisco Francos diktatur.

Lagen förbjuder politiska sammankomster på officiella platser i samband med Francos dödsdag den 20 november. Det gäller Valle de los Caídos (”De stupades dal”) eller Santa Cruz del Valle de los Caídos, som platsen också heter och som ligger utanför Madrid där Franco tillsammans med José Antonio Primo de Rivera, grundaren av Falangistpartiet, ligger begravda.

Lagen innebär också att Francosymboler på offentliga byggnader och andra platser ska monteras ned, utom när det handlar om konstnärliga eller arkitektoniska skäl som vid religiösa platser. Försvunna personer från Francotiden ska spåras, massgravar ska öppnas och kvarlevor ska identifieras.
Kritik mot lagen som alltså trädde i kraft 2007 kom inte helt överraskande från det största oppositionspartiet Partido Popular och dess partiledare Mariano Rajoy som hävdade att lagen skulle riva upp många gamla sår.

Lagen från 2007 uppfattas också på sina håll som en munkavel. De fyra Francosympatisörer som Svenska Magasinet träffar på en restaurang på Costa del Sol vill varken ha sina namn publicerade eller framträda på några foton. På grund av risken för repressalier från olika grupper i samhället som exempelvis vänsteraktivister vill de förbli anonyma. Visste jag inte var deras politiska sympatier låg hade jag betraktat dem som vem som helst, men i dagens Spanien skiljs de ut från mängden och anses vara politiskt inkorrekta. De Francosympatisörer jag möter är välklädda och vältaliga. Jag blir vänligt bemött även om Sverige och i synnerhet socialdemokratin framhålls som något avskyvärt eller i alla fall mindre gott.

Vilka är då dessa fyra? En av dem äger en av Solkustens största, äldsta och mest omtyckta restauranger. En annan har en blomstrande affärsrörelse på ett av kustens populäraste affärsstråk. En annan är inom turistnäringen, och en fjärde är en ung kvinna, född 1986 och som jobbar som kassörska.
Jag har under de senaste månaderna träffat Francosympatisörer lite varstans. Hemma i kvarteret där jag bor, på barer, via Internet, på gator och torg och även bland svenskar och skandinaver. Tro nu inte att jag antyder att det svämmar över av dem i Spanien. Nej, det är inte det som det handlar om.

Men de finns lite överallt och till skillnad mot den mediebild som skapas på sina håll är Francosympatisörerna betydligt fler än de ”äldre män och yngre män med militärkängor” som står på Plaza de Oriente i Madrid en kulen novemberdag.
- Våra dagars Spanien beskriver sig som en fri demokrati. Frihet innebär att alla ska kunna komma till tals. För att förklara tiden och historien bör man ta in alla händelser i sitt sammanhang, säger den Francosympatisör som driver en känd restaurang på kusten.

Hans pappa startade restaurangen under enkla förhållanden. Verksamheten växte och nu tar restaurangen emot hundratals gäster per dag.
De fyra vill ha en diskussion om demokratin, inte så mycket om demokratins vara eller inte vara, mer om dess misslyckande eller brist på erkännande av att ha misslyckats. Personlig säkerhet på gator och torg, dekadans, en moral som befinner sig i fritt fall, missbruk, våld, misshandel, korruption och ekonomisk brottslighet. Allt för en liberal demokrati där vissa grupper ska få leva ut sina lustar på bekostnad av majoriteten.
Ju större frihet desto större risk att saker missbrukas eller vanhelgas. Samtidigt bjuder demokratin på något annat; människor får möjlighet att visa sitt rätta jag.

- Jag har två tonårsdöttrar som jag ständigt oroar mig för. Vi skjutsar dem till skolan, vi hämtar dem. Utanför skolgården florerar både det ena och det andra och det är lätt att köpa droger. Min mamma var aldrig orolig för mig när jag växte upp. Jag gick till skolan själv, det kändes tryggt och säkert.

Ansvar, etik, moral och skyldigheter urholkas och får stå åt sidan när röster på rättigheter ständigt höjs. Den nya generationen kan demonstrera mot vad som helst. Maskerade demonstranter sätter eld på bilar och polisen får knappt ingripa. I stället måste polisen, som ska skydda medborgarna, skydda sig själva mot gatstenar som far genom luften. Griper polisen in blir de anklagade för att de har varit hårdhänta.

Samtalet kring bordet fortsätter. Francosympatisörerna tar upp klyftan mellan ungdomar och äldre. Familjerelationer som splittras, stora ungdomsgrupper som samlas för botellon under helgerna, hundratusentals ungdomar som varken vill arbeta eller studera. Förutom att Spanien ligger i topp i att konsumera kokain ökar alkoholkonsumtionen. Undervisningen vid skolorna håller på att spåra ur, den har stora brister och disciplinen lyser med sin frånvaro. Lärarna har ingen auktoritet.
- Ett land behöver en stark ledare, men det får man inte genom en folkomröstning, genom att rösta in en person från gatan som inte har någon erfarenhet. Då blir det en Zapatero som kan liknas vid en Bambi…

Befolkningspyramiden har slagit runt inte bara i Spanien utan i hela Västvärlden, det föds alltför lite barn. Franco däremot hade ett tydligt plan.
- För att en stat eller ett land ska bli stark måste invånarna föda barn. Franco menade att om det var några som skulle ha bidrag i samhället var det familjer med många barn. I våra dagar föder den spanska kvinnan ett barn i genomsnitt och Spanien blir tvungna att importera arbetskraft genom invandring.

Politikerna käbblar i evinnerliga långbänkar, säger en medan en annan fnyser åt de 17 autonoma regionerna med egna parlament.
- Våra politiker har bidragit till en enorm splittring i landet. Det är fult att vara spanjor. Det finns ingen stolthet, det är vilken region du tillhör som är det viktigaste. De ändlösa debatterna om regionernas självstyre kommer att fortsätta i det oändliga, det kommer aldrig att ta slut, menar mannen som har en affärsrörelse på en känd shoppinggata på kusten.
- Spanien är ett rikt land med en fantastisk gammal kultur. Vi är ett av Europas största länder men Spanien har aldrig varit så splittrat som nu. Spanskan är det andra största språket i världen, kanske det största. Tänk vilka möjligheter, och så envisas de med att tala katalanska i Katalonien…

1965 låg arbetslösheten på 1,73 procent. Från 1961 till 1973 hade Spanien den högsta tillväxten efter Japan. Under 2000-talets början var Spanien glödhett. Nu är arbetslösheten på 20 procent, 30 procent i provinsen Málaga och statskassan är barskrapad. Var finns pengarna efter alla goda år, och varför råder det bostadsbrist till våra ungdomar som inte har någonstans att bo, frågar sig Francosympatisörerna kring bordet.
Det har skapats ett system där de styrande har kunnat plocka ut pengar lite hur som helst. Det är ruttet, det är korrumperat, och de kallar det för demokrati. Vi har gått från España till Expaña, säger de och menar med det att det riktiga Spanien inte längre existerar.

Det finns många olika typer av diktatur. För ett tag sedan rapporterade exempelvis Sydsvenska Dagbladet att svenskar reser till diktaturer som aldrig förr och på så vis gynnar diktaturer. Det gäller resmål som Kina, Kuba och Thailand där antalet resande ökar.

Samtalet runt bordet tar fart och världens diktaturer gås igenom. Auktoritär diktatur är inte detsamma som en totalitär diktatur, enas sällskapet om. Paraguay, Uruguay, Chile och Kuala Lumpur är några av diktaturerna som räknas upp. Lägg till muslimska diktaturer där de hugger av händer inför stora människoskaror.

På en gata i Málaga möter jag Antonio Cortéz Garcia. Det är dagen innan den spanska konstitutionen ska högtidlighållas och Antonio har precis fällt upp sina bord vid Calle Puerta del Mar där han står varje lördag från klockan 12. På borden ligger bilder på Francisco Franco och José Antonio Primo de Rivera. Här finns skärp med falangistflaggan på spännet, musik med gamla spanska hymner, böcker, flaggor och almanackor.

Många är nyfikna och kommer fram för att titta på pinalerna. En äldre dam säger ”att hon inte gillar diktaturer”. En äldre man jag blir stående vid sidan av nynnar på en av hymnerna. Antonio Cortéz Garcia, nickar gillande och tillägger: ”Aribba España, Viva Franco!”.
När jag tar fram kameran för att fotografera avlägsnar sig flera. Antonio Cortéz Garcia däremot ställer sig med rak rygg framför falangistflaggan och ser med klar blick upp emot den blå himlen. Han är klädd i falangens blå skjorta och carlisternas röda basker*.

Jag tar några bilder, drar mig undan och återigen kommer nyfikna människor fram till bordet. Jag sätter mig på caféet Pastelería La Cubana, tvärsöver gatan och följer kommersen. Yngre blandas med äldre, överraskande många äldre damer kommer fram, köper en bild på Franco eller inhandlar en almanacka för 2010. En annan provar en basker. Och så håller det på några timmar.
Efter en stund går jag fram och frågar efter José Utrera Molina som var bostadsminister under Franco. Han är bosatt i Málaga och fyller 84 år i april. Hur får jag kontakt med honom? Antonio namnger en restaurang, och att jag ska ta kontakt med ägaren. Restaurangen ligger mellan Calle Larios och Katedralen och är en av de mest kända i Málaga. Den startade i början på 1900-talet och frekventerades tidigt av tjurfäktare, artister och litterära personer.

Nu är inte ägaren på plats. Han kommer senare och jag bestämmer mig för att försöka en annan dag. Vid Calle Larios ser jag Málagas borgmästare Fransisco de la Torre hålla presskonferens. Jag får veta att det är lokaltrafiken EMT i Málaga som firar 60 år. 1950 hade Málaga 275.000 invånare och bussbiljetten kostade 0.40 pesetas…
Jag återvänder till Calle Puerta del Mar och falangisten Antonio Cortéz Garcia som är i full gång med att dela ut inbjudningslappar till kommande fredags stora händelse.
- Don Blas Piñar Gutiérrez kommer till Málaga och håller tal på hotell Don Curro på Sancha de Lara 7. Välkommen, då lär du träffa dem du söker, hälsar Antonio.

Brigadgeneralen Blas Piñar Gutiérrez är son till grundaren av det högerextrema partiet Fuerza Nueva 1981 och som utarbetade det manifest, Manifiesto de los 100, till stöd för statskuppen 23-F, i februari 1981.
Pinar ledde i september 2002 den spanska gruppen i Bosnien-Hercegovina. I januari 2004 befordrade PP-regeringen honom till brigadgeneral. Fram till januari 2008 var han biträdande chef för utbildningen inom befäl i Granada.

Nu är Blas Piñar Gutiérrez i Málaga för att berätta om Alcázar de Toledo. Hörsalen är fullsatt, ett nittiotal gäster har bänkat sig. Jag räknar till fyra, fem skinnskallar i samlingen, resten är från medelåldern och uppåt. En stor del av besökarna är äldre damer.

I Antony Beevors bok om Spanska Inbördeskriget har jag tidigare läst att El Alcázar var som ett isberg, inbäddat i klipporna. Försvaret av militärhögskolan Alcázar de Toledo kom under kriget att bli den viktigaste symbolen i nationalisternas propaganda. Fästningens motstånd höjdes till en nästan mytisk nivå.

När Blas Piñar Gutiérrez berättar blir stämningen i salen så tät att man nästan kan ta på den. Beskrivningen är livfull, Blas Piñar Gutiérrez talar utan att titta i manus, han berättar om Alcázar de Toledo om hur Francos anhängare höll stånd under ledning av överste Moscardó, omringat av republikanska styrkor.

Republikanerna försökte använda överste Moscardós son Luis som gisslan. Den 23 juli 1936 ringde en jurist vid namn Cándido Cabello upp Alcázar och uppgav att de skulle skjuta Luis om inte försvararna kapitulerade. Moscardó vägrade och sade enligt nationalisternas version till sin son, som hämtats till telefon, att dö tappert. I själva verket sköt man inte Luis förrän en månad senare, och då som en repressalieåtgärd för en flygräd.

Berättelsen kom att användas som en moralisk lärdom för alla på nationalistiskt territorium. Antony Beevor beskriver Toledo som den spanska katolicismens centrum och enligt nationalisterna hade vänstern där dödat 107 präster. Incidenten kom senare att betecknas som ”korståget mot ateisterna” och många såg i händelsen en parallell med Abraham och Isak, rent av med Gud och Kristus, och svepte in den i ett skimmer av mystiska anspelningar på Bibeln.
Undsättningsstyrkorna kom till hjälp och de republikanska styrkorna flydde. De som togs till fånga arkebuserades om de inte valde att begå självmord i stället för att kapitulera. Överste Moscardó kom senare att jämföras med de stora spanska hjältarna under medeltiden.

Efter föreläsningen på hotell Don Curro drar sig sällskapet undan. Jag tror mig veta vart. Nämligen till den restaurang mellan Calle Larios och Katedralen som jag blev hänvisad till när jag tidigare hade frågat efter José Utrera Molina, bostadsminister under Franco. Och mycket riktigt, från min plats i tapasbaren kan jag sedan följa Blas Piñar Gutiérrez och de Francotrogna när de tar plats på restaurangen för en bit mat sent på kvällen.

Fotnot. Carliströrelsen var en monarkistisk värdekonservativ rörelse som ställde sig på Francos sida. Carlisterna stödde don Carlos ättlingar, den rivaliserande Bourbondynastin och stod för tanken på en traditionell ultrakatolsk monarki. De skilde sig från de Alfonstrogna monarkisterna som de ansåg hade blivit fördärvade av 1800-talsliberalismen. Carlisterna hade rykte om sig att behandla sina krigsfångar ytterst korrekt.

José Utrera Molina, bostadsminister under Francotiden, här på Francos dödsdag ifjol vid Iglesia Los Jeronimos
José Utrera Molina, bostadsminister under Francotiden, här på Francos dödsdag ifjol vid Iglesia Los Jeronimos
Francos enda barn, dottern Carmen Franco Polo kallad Neuca, föddes den 14 september 1926. Här ses hon vid minnesstunden på Francos dödsdag den 20 november senaste året (Foto: Privat).
Francos enda barn, dottern Carmen Franco Polo kallad Neuca, föddes den 14 september 1926. Här ses hon vid minnesstunden på Francos dödsdag den 20 november senaste året (Foto: Privat).

Don Blas Piñar López, den äldre, är grundare till högerextrema Fuerza Nueva. Han syns i mitten av bilden vid Francos dödsdag i höstas. En rakt uppsträckt arm och utropet ”Arriba España!” Hälsningen avskaffades senare och i våra dagar används i stället ”Viva España” av allmänheten.
Don Blas Piñar López, den äldre, är grundare till högerextrema Fuerza Nueva. Han syns i mitten av bilden vid Francos dödsdag i höstas. En rakt uppsträckt arm och utropet ”Arriba España!” Hälsningen avskaffades senare och i våra dagar används i stället ”Viva España” av allmänheten.
Otaliga byggnadsprojekt pågick under Francos 36 år. De bostadslösa skulle få en bostad med värdighet och cirka nio miljoner bostäder byggdes. Utmed Avenida de Andalucia i Málaga och i Parque del Norte byggdes kvarter efter kvarter under programmet Plan Nacional de Urgencia Social.
Otaliga byggnadsprojekt pågick under Francos 36 år. De bostadslösa skulle få en bostad med värdighet och cirka nio miljoner bostäder byggdes. Utmed Avenida de Andalucia i Málaga och i Parque del Norte byggdes kvarter efter kvarter under programmet Plan Nacional de Urgencia Social.

I exempelvis Fuengirola, två stenkast från Svenska Magasinets redaktion byggdes ett 50-tal socialbostäder som ingick i ”plan María Josefa Larrucea Samaniego”. Vem var då María Josefa Larrucea Samaniego”? Hon var gift med José Antonio Girón de Velasco som avled den 22 augusti 1995, 83 år, i finca Valsurbio de Fuengirola, och de fick fyra barn. Han blev Arbetsmarknadsminister vid 29 års ålder under Francoperioden, ett arbete han hade under 17 år. Han gick under smeknamnet ”León de Fuengirola”.
I exempelvis Fuengirola, två stenkast från Svenska Magasinets redaktion byggdes ett 50-tal socialbostäder som ingick i ”plan María Josefa Larrucea Samaniego”. Vem var då María Josefa Larrucea Samaniego”? Hon var gift med José Antonio Girón de Velasco som avled den 22 augusti 1995, 83 år, i finca Valsurbio de Fuengirola, och de fick fyra barn. Han blev Arbetsmarknadsminister vid 29 års ålder under Francoperioden, ett arbete han hade under 17 år. Han gick under smeknamnet ”León de Fuengirola”.


Brigadgeneral Blas Piñar Gutiérrez, den yngre, berättar om Alcázar de Toledo och om överste Moscardó, en fullsatt sal lyssnar
Brigadgeneral Blas Piñar Gutiérrez, den yngre, berättar om Alcázar de Toledo och om överste Moscardó, en fullsatt sal lyssnar

Hittar du inte det du söker kan du prova här: 

Google
 















Vittsjö









Spanien Magasinet allt om Spanien